Det är väldigt länge sen jag skrev något till missionsbloggen. Jag skyller på att det varit intensiva veckor och på att strömmen rätt ofta är obefintlig. Men ska det hinna publiceras något mer innan jag är hemma i Sverige måste jag skriva nu.
I mitten av januari fick jag Sverigebesök. De var min syster Sussi, svåger Tomas och goda vän Annika som kom – fantastiskt roligt. Veckan innan de kom laddade jag upp med mat och massor av dricksvatten. Edwige, som jobbar i gästhuset, och jag tvättade fönster och skåp. Och under diskbänken la hon ut pulver som tar död på kackerlackor. Flera veckor innan hade jag laddat upp i tanken hur besökarnas program skulle utformas. Det blev riktigt bra, tror jag, och mycket intensivt.
De fick börja med området Lambanyi, där gästhuset ligger, och besöka skolan, sjukvårdskliniken och IBRA:s kontor och studio. Nästa dag var det trafiken och massa andra intryck av staden Conakry, vi åkte längst in till centrum på halvöns spets. Sen var det söndag och gudstjänstbesök i kyrkan i Taouyah. Och så bar det iväg på resa in i landet. Först till Dabola, jag ville ju visa staden där jag jobbade och huset jag bodde i tre år på nittiotalet. Efter att ha sett också stans marknad och församlingens skola bar det iväg mot Faranah. Där var bygget av sjukvårdskliniken den stora grejen, de hade precis börjat lägga takstolskonstruktionen när vi kom dit. Också här fanns skolan att titta på och på kvällen var det mat i mörkret ute på gården hos pastorsfamiljen. Därefter åkte vi till Dalaba, en stad uppe i bergsområdet Fouta Djallon. Där bodde vi på ett hotell med en fantastisk utsikt, två solnedgångskvällar fick vi njuta av. Från Dalaba gjorde vi en dagsutflykt
till Pita och Labé. I Pita finns en liten församling sen ett antal år tillbaka. Vi tittade på kyrkan och blev mottagna av pastorsparet som fyllde på våra energidepåer med kokos och ananas. Labé är den mycket stora regionhuvudstaden i Fouta Djallon och där har pingstkyrkan EADG arbetat ett par år. Vi fick lunch hos pastorsfamiljen och tittade sen på en väldigt bra belägen tomt som man precis var på gång att köpa. I Dalaba, där vårt hotell fanns, har EADG inte börjat arbeta än. En stad rik på fina hus och utsiktsvyer, men ändå fattig på ett andligt plan. En stad att be för!
När Tomas och Sussi åkte hem stannade Annika kvar en vecka till. Vi tog det lite lugnare, men gjorde också en intensiv tredagarsresa i kustområdet norrut. Vi hann med fem städer: Boffa, Kamsar, Boké, Sangeredi och Fria, alla i en pionjär situation när det gäller församlingsarbetet. I Kamsar startade arbetet med en kampanj i början av december, i Fria med en kampanj i augusti. I Boffa medverkade ungdomar från Huskvarna i en kampanj för drygt två år sedan. Huskvarna har
också medverkat till ett tomtköp och till att grunden är lagd till en enkel byggnad för förskola/kyrka. Pastor Sydio är en veklig kontaktskapare och vardagsrummet i familjens enkla bostad fylls nu av ett trettiotal vuxna på söndagarna, plus barnen som samlas bakom huset. Några av de här städerna domineras av gruvindustrin. Guinea är världens tredje största producent av bauxit. Gruvor finns i Fria och Sangeredi och en hamn i Kamsar.


I mitten av februari hade EADG sin årskonferens. De har den på olika platser och i år var det Conakrys tur, här på området i Lambanyi. Skolan hade fått ledigt en vecka och salarna användes för logi. Några andra bodde tillsammans med mig i gästhuset. Det blev alltså några intensiva dagar med mycket folk på området.
På förmiddagarna var det två rejäla pass med undervisning med mycket uppmuntran och mycket tid för bön. De flesta av pastorerna arbetar i små församlingar där de ger ut hela tiden. Nu ville man att de skulle få ta emot mycket. Efter matpaus var det tid för rapporter och samtal om vägen framåt. Man kollade upp vilka
församlingar som har startats. Det blev 29 nya församlingar förra året! Och året innan, 2017 startades 41 församlingar. År 2016 när de formade sin framtidsvision var det ca 70 församlingar. Alltså en fördubbling på två år! På kvällarna var det möten öppna för alla. Och det var många som kom, kyrkan var knökfull alla fyra kvällarna.
I morgon åker jag till Faranah igen för sista gången innan det är dags att åka hem till Sverige. Det är blandade känslor när jag tänker på att snart byta Guinea mot Sverige. Skönt att komma till ett land där det finns elektrisk ström! Och underbart att äta massor av grönsaker och sallad och ost. Och roligt att träffa familj och vänner igen. Men det kommer att bli svårt att säga adjö till alla jag lärt känna och kommit nära under dessa månader.