Klockan är 21.30 och jag sitter nu och småsvettas på mitt rum efter att ha duschat, ja, hällt vatten över mig. Det är ganska varmt i Foya, där jag är de närmaste dagarna, genom fönstret hör jag syrsorna spela och lyfter jag blicken ser jag en fullmåne som lyser så starkt som den ofta gör i den svarta afrikanska natten. Strax innan åt jag kvällsmat, det vill säga det som var kvar efter lunchen, som var ”cassavasoup” en gröt gjort på löven från kassavaplantan, och till det ris, det var gott men för lite ”pepper”. Jag måste tala om för dom som lagar mat att jag inte är som många andra, svenskar alltså, utan att jag helst vill ha ”pepper” som dom själva. Jag dricker en kopp kaffe och till det någon ”buttercake” som John Lendor har köpt, han var nyligen i Sverige och vet att vi svenskar är svaga för småkakor. Jag befinner mig alltså i Foya och det känns nästan som att komma tillbaka till civilisationen. Här är det rent och snyggt, ofta ligger det skräp överallt. Här är det tyst och lugnt, långt från vägar med damm och tutande bilar.
Här har man lyse hela kvällen, på grund av sjukhuset förstås.

Jag har redan bestämt att här kommer jag att bo kvar under konferensveckan. För att få denna bekvämlighet måste jag åka vid sju på morgonen för att vara framme till frukosten med de andra deltagarna, och komma hem vid nio på kvällen, men då får jag en ostörd sömn inför nästa dag och det kan behövas. Jag skall tala vid flera olika tillfällen samt predika på söndagshögtiden. Jag har nu sammanträffat med nästan alla pastorer, evangelister och äldste och alla har en genuin längtan efter harmoni och samförstånd och en stark önskan om den Helige Andes vidrörande av oss alla under konferensveckan.
Bättre förutsättningar kan man väl inte tänka sig. Bed med oss under veckan att Gud riktigt möter med var och en av oss.
Fridshälsningar från Anders i Liberia.